1957 började Charles Hard Townes och Arthur Leonard Schawlow, då på Bell Labs, en seriös studie av den infraröda lasern. När idéer utvecklades övergav de infraröd strålning för att istället koncentrera sig på synligt ljus. Konceptet kallades ursprungligen en "optisk maser". År 1958 lämnade Bell Labs en patentansökan för sin föreslagna optiska maser; och Schawlow och Townes lämnade ett manuskript av sina teoretiska beräkningar till den fysiska granskningen, publicerad det året i volym 112, nummer nr 6.
Samtidigt vid Columbia University arbetade doktorand Gordon Gould med en doktorsavhandling om energinivåerna av upphetsad talium. När Gould och Townes träffade talade de om strålningsutsläpp som ett allmänt ämne. Efteråt, i november 1957 noterade Gould sina idéer för en "laser", inklusive att använda en öppen resonator (senare en väsentlig laserkomponent). Dessutom föreslog Prokhorov självständigt 1958 en öppen resonator, det första publicerade utseendet (i Sovjetunionen) av denna idé. På andra håll, i USA, hade Schawlow och Townes kommit överens om en öppen resonatorlaserdesign - tydligen omedveten om Prokhorovs publikationer och Goulds opublicerade laserarbete.
Vid en konferens 1959 publicerade Gordon Gould termen LASER i papperet The LASER, Light Amplification genom stimulerad strålning. Goulds språkliga avsikt använde "-aser" ordpartikeln som ett suffix - för att exakt ange spektrumet för det ljus som LASER-enheten utstrålar. således röntgenstrålar: xaser, ultraviolett: uvaser, et cetera; ingen etablerade sig som en diskret term, även om "raser" var kort populär för att beteckna radiofrekventa emitterande enheter.
Goulds anteckningar inkluderade möjliga applikationer för en laser, såsom spektrometri, interferometri, radar och kärnfusion. Han fortsatte att utveckla idén och lämnade in en patentansökan i april 1959. Den amerikanska patentverket avslog hans ansökan och tilldelades ett patent till Bell Labs, 1960. Det provocerade en tjugoåtta årars rättegång med vetenskaplig prestige och pengar som insatserna. Gould vann sitt första mindre patent 1977, men det var inte förrän 1987 att han vann den första viktiga patentmålen segern när en federal domare beordrade amerikanska patentverket att utfärda patent till Gould för de optiskt pumpade och gasutsläpplaseranordningarna. Frågan om hur man tilldelar kredit för att uppfinna lasern förblir oupplösad av historiker.
Den 16 maj 1960 opererade Theodore H. Maiman den första fungerande lasern hos Hughes Research Laboratories, Malibu, Kalifornien, framför flera forskargrupper, däribland Townes, Columbia University, Arthur Schawlow, Bell Labs och Gould, vid TRG (Technical Research Group). Maimans funktionella laser använde en solid-flashlamp-pumpad syntetisk rubinkristall för att producera rött laserljus vid 694 nanometer våglängd; emellertid var enheten endast i pulserad drift på grund av dess tre nivåer pumpning designschema. Senare samma år konstruerade den iranske fysikern Ali Javan och William R. Bennett, och Donald Herriott, den första gaslasern med hjälp av helium och neon som kunde kontinuerligt fungera i infrarött (US-patentet 3 149 290); senare mottog Javan Albert Einstein Award 1993. Basov och Javan föreslog halvledarlaserdiodkonceptet. 1962 demonstrerade Robert N. Hall den första laserdiodanordningen, vilken var gjord av galliumarsenid och avgavs i det närmast infraröda bandet av spektret vid 850 nm. Senare samma år demonstrerade Nick Holonyak, Jr. den första halvledarlasern med en synlig emission. Denna första halvledarlaser kan endast användas vid pulsstråloperation, och när den kyls till flytande kvävertemperaturer (77 K). 1970 utvecklade Zhores Alferov, i Sovjetunionen, och Izuo Hayashi och Morton Panish of Bell-telefonlaboratorierna självständigt rumstemperatur, kontinuerliga driftdiodlasrar, med hjälp av heterojunktionsstrukturen.
